Veckans praktik har fortgått på ISS facillitys och mitt hat mot barn har stigit mot det yttersta. Firman, som i övrigt borde kalla sig Lampbytarna, skjutsade ut praktikanten till en lågstadieskola ute i Sollentuna.

Uppdraget såg ut som att skulle byta 53 lampor sittandes på fasaden 2 meter upp. Utrustad med en stege, en skruvmejsel och 53 nya lampor började påbörjade jag det jobb som jag inte ens önskar min värsta fiende. Lång tid hinner det inte gå innan jag hör en skärande röst bakom mig varpå jag vänder mig för att se om det var en katt som någon trampade på. Det var det inte, utan det var en ung herre som frågade vad jag gjorde. Jag blev helt paff. Jag hade inte en aning om vem han var, men ändå pratade han med mig. Jag torkade av mig den bittra förvåningen och svarade "Jag byter lampor" med en vänlig röst som var lika tillgjord som en sosseledares deklaration.

Denna fråga har under veckan flera gånger återkommit och mitt tålamod har börjat sina, mörkrets skugga har börjat befläcka min själ och jag ser inte längre barn som psykiskt friska. Den tillgjorda vänligheten försvann med värmen och bitterheten kommer ut ur mörkret. Igår senast kom en annan ung herre fram och frågar vad jag gjorde. Svaret blev "Gissa". Och tro på fan, ungen svarade rätt! Men sedan kom följdfrågorna, och jag kan säga att ärlighetens kalla hand inte skrämmer de här barnen! "varför byter du lampor" för att det är trasiga, "varför är de trasiga" för att såna som du sparkar bollar på dem, "men alla bollar ligger ju på taket?" Nej, för att jag spenderade förmiddagen till att plocka ner varenda förbannad jävla bandyboll bara för att ni ska kunna inse att ni är helt värdelösa på bandy, skjuta upp bollarna igen och sedan låta praktikanten göra om det jobb han gjorde för en vecka sen. Vid det här laget hade pojken slutat lyssna och istället var han och spelade bandy.

Nej, jag har inte aggressions problem...

Ha de!